I labyrinten mellan vinter och vår. En slingrande stig med många skarpa vändningar. Sol och liv, blandat med vinter och slumrande naturkrafter under täcket. Illusionen om behovet av väder för välmående eller sol i sinnet, stål i blicken? Tror starkt på kombon. Inte fan blir det sämre av sol, värme och spirande liv i naturen!
Hoppas att allt inom dig spirar och gror så här mellan två helgdagsveckor.
Jag tror inte på uttrycket att någon är ”lyckligt lottad!” Istället fäster jag mycket större tilltro till uttrycket ”som man bäddar får man ligga!” (eller var det ”om man bäddar får man ligga?”). Skämt åsido. Min fasta övertygelse är att var och en av oss är sitt livs gud och våra val (bäddningen) leder till olika utfall (liggandet). Går tillbaka till jaget och utgår ifrån mig själv. Tror inte för en sekund på att jag är universums mittpunkt och att jag är lyckligt lottad eller att världen konspirerar mot mig. Det är min egen inre energi som jag kan omvandla till gott, eller till negativt. Genom att ha en strävan mot något och ägna energin åt resan mot den strävan kommer så småningom utfallen (liggen).
På samma sätt som ingen (eller i vilket fall få) av oss sätter sig i bilen och gasar på för fullt utan att ens veta åt vilket håll man ska, är det med livets strävan. Skillnaden är att livets resa är själva målet. Att njuta av resans olika väglag, oavsett väder, är själva livet. Det är resan mellan att vi föddes och lämnar det jordiska som är den som ska avnjutas. Ibland reser vi på flerfiliga motorvägar, ibland på mindre byvägar. I vissa lägen är vi i näst intill ogenomtränglig terräng och vi får sakta krypa igenom. Andra gånger är det branta upp- och nerförsbackar. Vissa dagar skiner solen. Andra dagar är det storm och iskalla skyfall. Men, resan fortsätter och så småningom har vi klarat av en delsträcka som tett sig omöjlig.
Nu till lite reflektioner från min egen resa/strävan och när jag startade min strävan för drygt 40 år sedan såg jag framför mig en framgångsrik IT-karriär (ADB hette det på den tiden). Längs med resan där åren har lagts på varandra har jag insett att jag inte kan skilja på vad som är ”jobb” och vad som är ”resten”. Jag är jag, oavsett i vilket sammanhang som jag befinner mig. Vissheten har växt fram genom otaliga kurser, workshops, projekt, teamövningar, problemlösningar, misslyckanden och framgångar. Ett genomgående tema på min resa har varit begreppet ”förändring!” Återkommande har jag matats med hur förändring måste till, att stanna där man är betyder förfall/undergång. Personligen synar jag påståendet som en gigantisk bluff! Jag påstår att förändringsivern är ett stort stressmoment som förkortar livet och bidrar till mindre nöjdhet under tiden man är på sin resa. Hur många gånger har man inte hört att ”du borde avskaffa dina gamla vanor”, ”hitta nya intressen (vanor)” och liknande? Bullshit! Det är inte förändring du söker. Det är att ha din hälsa så länge det är möjligt, för utan den är resten oväsentligt.
Att vara nöjd med sin resa och njuta av olika rastplatser på densamma är f-n så mycket trevligare och hälsosammare. Att stanna upp, ge sig själv en bamsekram och konstatera: ”Jag är så nöjd med mig själv och mitt liv!” Givetvis kommer resan från den rastplatsen att gå vidare, men det är du som riktar kompassen åt vilket håll du vill. Inte förändringskonsulter eller välmenande vänner/familj. På den fortsatta resan kommer flera rastplatser med helt fantastiska vyer där man får chansen att berömma sig själv ytterligare. Att vara än nöjdare. Om det sen råkar bli någon förändring som en konsekvens av nöjdhetsresan, så är det helt ok. Men förändringen är inte målet. Resan är målet. Att vänta med att vara nöjd först på slutet känns som ett dåligt skämt för min del.
Ha en fantastisk tisdag var du än är på din resa. Avslutar med AI-genererade bilder som beskriver en fin resa.
Har haft några veckor som har varit mer intensiva och krävt en hel del omprioriteringar. Även om det har varit både viktigt och lärorikt har det lett till en större mental trötthet än vanligt. Har noterat hur jag ägnat mer tid åt oändligt scrollande på sociala medier, mer slötid framför TVn och mindre tid med att göra något konstruktivt under ledig tid. Har noterat det hela och medvetet låtit mitt ”lata” jag bestämma ett kort tag. Men, nu är observationen över och en del egna läxor har lärts. Delar med mig några viktiga lärdomar.
Avslutar mina små tankevandringar som som jag gjorde förr: Med lite egentagna bilder de senaste veckorna. Skönt att ta en paus från AI-genererad konst.
Ha en suverän helg!
Jag är svag för tänkande och intelligenta människor. Delar med mig av ett enda litet stycke ur ”Självbetraktelser” av Marcus Aurelius som levde mellan år 121 – 180 före Kristus.
”Säg om morgonen till dig själv: Idag kommer jag att sammanträffa med en framfusig, en otacksam eller övermodig, en ränklysten eller grälsjuk eller opålitlig människa. Alla dessa fel hos dem kommer sig av att de är okunniga om ont och gott. Jag däremot, har insett att det goda till sitt väsen är skönt och det onda är oskönt samt att den felande av naturen är besläktad med mig. Inte så att vi är samma blod och säd, utan så till vida att vi är delaktiga av samma förnuft och samma gudomliga bestämmelse. Ingen av dessa människor kan skada mig, för ingen kan förleda mig till vad ont är. Inte heller kan jag vredgas på min frände eller vända mig ifrån honom. Vi är skapade för samverkan precis som händer, fötter, ögonlock och käkar. Att motverka varandra vore alltså naturvidrigt. Att känna ömsesidig ovilja och avsky är att motverka varandra.”
Försökte skapa en häftig bild med Marcus Aurelius i Microsoft Copilot, men den vägrade så länge namnet var med i min fråga. Så fort jag ersatte namnet med ”…en stoiker från romartiden innan Kristus…” blev det nedanstående resultat.
”Livets mest betydelsefulla utforskaräventyr är upptäcktsresan att hitta sig själv.”
– Write4Joy
Skrivande och att fånga livets stämningar med ord är en konst som utvecklas under hela livet. Jag funderade om vilken möjlighet AI har att fånga essensen i något väsentligt i livet och bad Microsoft Copilot att ta fram unika citat om kärlek som ingen annan har skrivit. Här kommer två exempel:
“Kärlek är som en evig melodi, vars toner dansar mellan hjärtan i en symfoni av tyst förståelse.”
“Kärlekens väv är oändlig, varje tråd en saga som vävs samman i hjärtats stumma bibliotek.”
Bad även om en akvarell som fångar essensen av kärlek, samt en målning av oändlig kärlek.
Det går att analysera både citaten och bilderna, men jag ser ingen mening med det för närvarande. Konstaterar att det finns vissa teman i maskinproduktionen.
Hårdare ekonomiska tider och en osäker omvärld bäddar för charlataner i våra digitala grannskap, gator och torg. Alla som utger sig för att vara guds sanna budbärare, ha svaren på alla frågor, predikar de enda rätta lärorna och utlovar en univerallösning inom ett område faller inom samlingbegreppet ”charlatan”. Det enda säkra med de tvärsäkra är att hålla fanskapen på armlängds avstånd.
Nu över till vettigheter. Läser om oändligheten som begrepp inom vetenskapen och fascineras. Vårt observeringsbara universum löper 46 miljarder ljusår i radie, men det finns vetenskapliga hypoteser om att det handlar om en oändlighet. Vi har lärt oss massor om det kända universum och förstår att det finns mängder av superkluster av galaxer. Vår egen galax, vintergatan, ingår i ett superkluster med hundratusentals andra galazer, kallat Laniakeia. I ett potentiellt oändligt universum där ett oändligt antal frågor väntar på svar borde det var givet att en charlatan är en liten anomali.
Delar med mig av en bild från Wikipedia som är en karta över superkluster i vårt mest omedelbara universum med enstaka miljarder ljusårs radie, samt en AI-genererad bild över en solnedgång.
Det är en hisnande känsla att börja se mig omkring nu när jag närmar mig de 60. Eftersom jag föddes 1965 har jag varit en del av sju decennier och känner att det är värt att reflektera lite. Mitt första decennium, 60-talet, har jag inte så tillförlitliga minnen från. Har fragmentariska minnen av sommaren 1969 och mängder av människor som trängs runt en liten svartvit TV klädd i träfanér, med två tunna metallspröt till antenner utstickande en bra bit upp. Det handlar om månlandningen och minnet är blekt, men det finns där.
70-talet minns jag desto mer. Det var en tid som präglade samhället med protester, plysch, poesi och vänsterflum i kubik. För egen del var det ett decennium som väckte mitt musik- och litteraturintresse. Status Quo, Wishbone Ash, Jethro Tull samsades alla med Donna Summer, Abba och Fleetwood Mac. Litteraturmässigt var mina tidiga bekantskaper (så som jag minns det) ”Winnetou – Apachernas hövding”, sagor av bröderna Grimm och Larousse barnuppslagsverk. Det blev även en hel del TV-serier som Baretta, Kojak, Fattiga och rika, Cannon, Dallas och Familjen Macahan. Bruce Lee blev en stor idol och ledde mig in på kampsport. Elvis Presley dominerade andra halvan av 70-talet, speciellt efter sin död 1977.
80-talet går i pastellfärger i mitt minne med några få undantag: Härdsmältan i Tjernobyl, mordet på statsministern Olof Palme och massakern av fredliga demonstranter på Himmelska Fridens Torg i Peking. På musikfronten är det en salig röra som går från heavy metal till disco. Accept, AC/DC, Black Sabbath, Judas Priest samsas med Wham, Aha, Gyllene Tider och Steve Miller Band. Stig-Helmer dyker upp och håller oss sällskap. Militärtjänstgöring under 15 månader i dåvarande Jugoslavien. Körkort och bil hör decenniet till och det blev många mil genom Europa med Ford Sierra. Så många bra stories och en av dessa handlar om tre killar och 9 tjejer i nämnda Ford Sierra, samt en polisman som kliar sig i huvudet vid kontroll i Ohrid i Makedonien. Men, det får kanske bli någon annan gång. Under decenniet blir det ett stort antal livsavgörande händelser också. Fick min första dator i form av en isärplockad prototyp av SInclair ZX Spectrum under tidigt 80-tal. Tekniknörd hade jag redan varit från unga år och nu inleddes en era av programmering med programmeringsspråket Basic. Färdigheter som ledde mig in på en ettårig betald uppdragsutbildning av programmerare för SE-banken Data och en livslång karriär inom ”det där med data”. Hösten 1988 lärde jag känna min fru då jag jobbade extra som dörrvakt och hon i sin pappas restaurang som bartender/servitris. Oktober 1991 blev vi ett. Vi kommer sitta på en uteplats på ålderns höst, hålla händer och minnas ett fantastiskt liv tillsammans.
Med den avslutningen på förra meningen är jag inne i 90-talet. Decenniet med familjebildning, husdrömmar, förverkligande av husdrömmar medelst skuldsättning för livet (nypa salt här). 90-talet är för mig mina barn som föddes 1990, 1995 och 1997. Det är decenniet då vi på riktigt bildar familj, förlovar- och gifter oss. Det är långa arbetstimmar både som anställd och egenföretagare (ibland samtidigt). Det är dot-com med stora internetdrömmar och extremt dyra internetansultningar, samt investeringar i superdyra datorer. Det är decenniet jag debuterar som författare med två facklitterära verk. Men, det är också ett extremt förvirrande och uppslitande decennium. Mitt hemland, Jugoslavien, förvandlas till en arena för blodiga inbördeskrig och massakrer. Bara månader efter att Tyskland förenas till ett. Folkmordet i Rwanda skördar enorma mängder offer. Estonia förliser på Östersjön och tar med sig 852 människor i djupet. En av dessa är en arbetskollega. Musikaliskt är 90-talet lika mångfacetterat som tidigare med artister som Mr Big, Green day, Savage Garden, Cranberries, Verve, Natalie Imbruglia och Manic Street Preachers för att nämna några.
Gör nog en liten paus här och sparar nutida decennier till ett annat inlägg. Avslutar i vanlig ordning med lite bilder. I det här fallet är det Microsoft Copilot (DallE) som står för collagen. De symboliserar månlandningen, 60-, 70-, 80- och 90-talet.
Årets bokrea kanske har blivit ett trendbrott? Har endast köp 4 böcker, vilket måste vara lägst antal någonsin. Till mitt försvar så har jag redan 6 böcker i bokhyllan som ska läsas. Men, efter att jag öppnade boken om Staffan De Mistura för att skumma igenom är jag fast. Vilken man och vilken intressant betraktelsehorisont!
Min vana trogen bad jag Microsoft Copilot att skapa en Zornmålning av ett bibliotek så att den AI-genererade bilden ackompanjerar mina nyinköpta verk.
Lagade lite härlig söndagsmiddag. Givetvis i sällskap med musik. Blev en känslosam matlagning. Spellistan som jag valde utan eftertanke var en extra betydelsefull.
För drygt fyra år sedan under andra halvan av januari tillbringade jag en vecka hos min pappa. Det blev min sista vecka med honom på en isolerad avdelning på ett sjukhus i Serbien. Han hade genomgått en framgångsrik operation för lårbensbrott, men drabbats av någon bakterie som inte lät sig behandlas. Han gled ifrån mig mer och mer. In i en medvetslöshet som jag i efterhand betraktade som en välsignelse. Bakterien i fråga gjorde hans andning extremt ansträngd och mängden syrgas fick ständigt justeras uppåt. Därav min senare insikt om medvetslösheten som en välsignelse, istället för att långsamt kvävas och vara medveten om det.
De tre sista nätterna var extra påfrestande för min pappas kropp. Då spelade jag musik från tidigare nämnda spellista och sjöng till musiken i hans öra. Även om slutet närmade sig och andningen blev sämre så gjorde musiken och sången något: Hans läppar rörde sig, som om han någonstans ur medvetslöshetens dimmor försökte hitta fram. Andningen blev då och då lite mer regelbunden och inte så ansträngd. Jag upplevde också att hans hand som vilade i min regelbundet tryckte till. Lätt. Men ändå tydligt. Jag sjöng i hans öra till hans sista andetag och fortsatte nynna en stund efter att han inte längre var med mig. Klockan var strax efter 4.30 på morgonen och där fanns bara ett melodiskt nynnande och bottenlös sorg som jag inte riktigt ville släppa in. Musiken skulle först få gå klart.
Den här eftermiddagen sjöng jag på nytt, men mycket högre. Tårarna och gråten manifesterades inte ur sorgen. Den här dagen kom saknaden med full kraft. Den kommer utan någon förvarning och numera välkomnar jag den. Saknaden finns i alla små vardagliga stunder, ansiktsuttryck, samtal, skratt, middagar, resor och tusentals andra små fragment ur ett liv. För mig är det en visshet om att kärlek aldrig dör. Även om den är lika omöjlig att hålla kvar som att fånga månskenet så är det ändå tydligt att den lever inuti mig. Har ett varmt bo som är för alltid. Det är mänsklighetens essens: Människor som berör oss kommer att leva kvar långt efter att de själva är borta.
Varma tårar.
Härliga minnen.
Kärlek.
För alltid.
write4joy 